Den ekonomiska sektorn
2009-06-18
Boskapskötsel
Afarernas traditionella ekonomi domineras av boskapsskötsel. Traditionellt är mjölk den viktigaste stapelvaran i afarernas hushåll, men kosthållet förändrats efter torkan och marknadens genomträngande. Under tiden medan deras traditionella ekonomi försvagats har deras betesmark tagits över av andra intressenter.
Salt och karavanhandel
Rödahavskusten ner till Afrikas horn var känd av de gamla egyptierna, grekerna, romarna och venetianerna tack vare handelsförbindelser och landet kallades då ”rökelsens” land. De importerade varor såsom kryddor och parfymer, i synnerhet myrra och rökelse, något som har varit mycket eftertraktat i arabvärlden. Förr i tiden utgjorde karavanhandel en viktig inkomstkälla inom landet, eftersom afarområdet utgör en förbindelseled mellan Röda havet och den etiopiska högplatån. Förutom att erbjuda transporttjänster för varor som passerade genom området, har Afarerna tagit skatt på alla varor och tjänster.
I och med etableringen av de nationella gränserna och det moderna kommunikations-nätets utveckling, har karavanhandeln avtagit. Istället har de nya hamnarna i Assab och Djibouti byggts ut, vilket har dragit till sig en del av afarerna från landsbygden in till städerna. Förr i tiden fanns stora områden med saltfält i Assal-sjön och As-ale. Salt i blockform, amole, har varit den mest kända saltprodukten i området. Saltet har sedan länge använts både för konsumtion i hemmen och för byteshandel. Orsaken till att salt har blivit en viktig handelsvara är det faktum att marken i höglandet helt saknar salt, som är nödvändigt för lanthushållning.
Från det att modern valuta introducerades i regionen har saltpengarnas betydelse som bytesmedel stadigt avtagit, men saltproduktionen har fortsatt för av salu och privat konsumtion.
Jordbruk vid Awashdalen
Sedan 60-talet har uppkomsten av jordbruk vid Awashfloden lett till konflikter mellan Afarer och utomstående jordbrukare. Bland Afarerna är jorden en gemensam egendom. Äganderätten till jorden gäller endast nyttjanderätten till bete. De som brukar eller betar marken gör detta i sin egenskap av klanmedlemmar eller som tillhörig av en stam som har denna rättighet gemensam med andra klaner. Dessutom är klanernas landområden inte markerade och det fanns heller inga sådana behov före 1960-talet, då jordbruket började utvecklas i Awashdalen och jorden kom att betraktas som statlig egendom.
Awashdalen anses vara ett av de bördigaste områdena i Etiopien. Det faktum att området är lika bra för jordbruk med bevattning som för boskapsskötsel har blivit en källa till konflikter mellan den etiopiska staten och Afarerna. Det finns ett samband mellan Afarernas socioekonomiska efterblivenhet och den etiopiska statens ensidiga exploatering av Afarlandet. Enligt centralregeringen i Addis Ababa tillhörde all jord som inte ägdes av privatpersoner staten. Dessa konfiskeringar av jord med hjälp av statliga regler reste frågan om vem som ägde jorden i Afarlandet. Från statens håll ansåg man att alla nomadiska områden automatiskt underställdes staten. Afarerna vidhöll naturligtvis att jorden tillhörde den lokala befolkningen, som den gjort i generationer.
Afarerna såg nämligen anspråket och intrånget som ingenting mindre än ett överlagt sätt för högländerna att förneka folket äganderätten över jorden. Boskapsskötseln i dalen ersattes av en jordbruksproduktion som inte gav boskapsskötarna någon vinst. Den bästa jorden beslagtogs för jordbruksändamål.
En intensiv konstbevattning av dalen gjorde att Afarerna inte hade någon plats att
ta sin boskap till bete under den torra årstiden och erbjöds heller inget alternativt livsuppehälle. Dergens socialism mellan 1974 och 1991 har inte lett till någon förbättring i den konfliktdrabbade Awashdalen. Jordreformen som proklamerades 1975 hävdade ”jorden till lantbrukarna” och lämnade inte mycket utrymme åt Afarerna, som inte utövar jordbruk.
Således konfiskerade staten jord som tidigare tillhört kapitalister och feodalherrar.
För Afarernas del gjorde detta ägarbyte ingen skillnad, även om de från början stödde den nya reformen. Detta innebar att afarernas kamp, som tidigare riktat sig mot storgodsägarna, nu kom att vändas mot staten som ny huvudägare. I mellersta och lägre Awashdalen (Badu och Awsa), där staten uppförde stora statsägda plantager på Afarernas betesmark, blev sammanstötningar mellan folket och regeringssoldater en del av vardagen.
För att kunna genomdriva jordbrukspolitiken installerade Dergen flera miliser på och kring statsfarmen i dalen. Därmed var konflikten ett faktum och kom att vålla stor blodsutgjutelse inte bara på och kring statsfarmen utan även utmed motorvägen som går genom Afarlandet. Medan säkerheten på motorvägen försämrades som ett resultat av inbördeskriget och konflikten med Afarerna, sattes en reguljär armépatrull att övervaka området. Efter Dergens fall ändrades situationen drastiskt. Samtidigt som regimen kollapsade föll också statsfarmen som drevs av den militära regimen. Över
16 000 hektar av den tidigare statsfarmens ägda jorden återlämnades till Afarerna, utan stöd och insats från statens sida.
Afarerna hade inte heller resurser för att driva den stora och avancerade statsfarmen. Det ledde till att området blev utan odling och teknisk hjälp. Floden ändrade sin riktning, diken kollapsade och översvämning blev en vanlig företeelse. På grund av rådande tillstånd kunde området inte utnyttjas helt vare sig till bete eller jordbruk. Afarerna riskerar fortfarande att förlora sin mark. Jorden som tidigare ägdes av stora jordägare under Haile Sellassie och sedan förstatligades av Mengistusregimen, har nu övertagits av storägda statsfarmen för sockerrörsproduktion och sockerfabriker som förankrad godsägare.
Statens försök att konfiskera jordbruksområdena i Awashdalen och Afarernas saltgruvor i Afderaområdet fortsätter liksom Afarernas bestämda motstånd. De ekonomiska förhållandena bland Afarfolket har inte förändrats sedan regimens fall 1991.
